Betets roll för ekonomisk och miljömässig hållbar dikalvsproduktion

Richard Dewhurst, SRUC.

Storbritannien hade under 80-talet dubbelt så många mjölkkor som nötkreatur för köttproduktion vilket kan jämföras med dagens 2 miljoner mjölkkor och motsvarande drygt 1,5 miljoner boskap för köttproduktion. Irland visar på en liknande utveckling med minskad andel mjölkkor (idag 1,5 miljoner) i förhållande till boskap för köttproduktion (idag 1 miljon). Siffrorna redovisades i samband med Gröna Mötens internationella seminarium på SLU Smedjan 24 maj 2019 som hade tema dikalvsproduktion. Drygt trettiotalet deltagare fick inblick i pågående forskning inom temaområdet i Storbritannien, Irland och Finland.

Strategiska rådgivningsinsatser i Storbritannien

Professor Richard Dewhurst från Scotlands Rural Collage (SRUC) beskrev det aktuella läget i Storbritannien och vilka utmaningar man står inför. Möjligheter som behöver utvecklas, menar Richard, är till exempel att bättre utnyttja mjölkraskalvarna inom nötköttsproduktion och att bättre visa på uppfödningsmodeller och precisionsodlingstekniker som kan ge en lägre negativ miljöpåverkan. Det gäller också att mer tydligt profilera mervärdena i nötköttsproduktion kopplat till djurvälfärd och human hälsa. Det öppna landskapet är centralt i den så viktiga turistindustrin i Skottland. Ett stort arbete läggs i dagsläget ner på rådgivning om hur uppfödarna kan reducera negativ miljö- och klimatpåverkan. Och det är många att bearbeta då besättningarna i Storbritannien är relativt små i genomsnitt, endast något större än i Sverige. Dikobesättningarna i Wales är i genomsnitt 20 kor, England 27, Nordirland 18 och Skottland ligger i topp med ett genomsnitt på 48 kor. Slaktvikten på nötkreatur har ökat med åren och den genomsnittliga slaktvikten idag är cirka 350 kg, medan den 1995 var 300 kg. Storbritannien har en självförsörjningsgrad på 80% och en relativt liten export, som egentligen inte ännu återhämtat sig från utbrottet av galna kosjukan i mitten på 90-talet.

Näringsläckagen en utmaning att ta fasta på

Mark McGee, Teagasc

Seniorforskare Mark McGee från Teagasc gav oss en uppdaterad bild av läget på Irland. De vanligaste raserna är limousin och charolais, det vill säga tunga köttraser, där dessa båda raser står för knappt 70% av dikalvsproduktionen. Övervägande delen är korsningsraser, största delen mellan olika köttraser (75%) eller köttras/mjölkras (25%).

Man slaktar idag drygt 1,8 miljoner nötkreatur på Irland per år med den imponerande exportandelen 90%. Hälften av exportvolymen går till Storbritannien. Självklart är man på Irland djupt oroad över vad som händer när Storbritannien inte längre är en del av den Europeiska Unionen. En viktig handelsvara är export av levande djur, framför allt kalvar, vilka säljs till flera europeiska länder.

Mark framhåller i sin presentation vikten av att utnyttja och optimera vallfoder, både bete och ensilage. Trots att installningsperioden då man går in med kraftfoder är kort har den en stor påverkan på den totala foderkostnaden i förhållande till djurens tillväxt. Mark visar på uppfödningsmodeller där kalvning och betesperiod matchas optimalt för att få en så lång betessäsong som möjligt. Det gäller också att ha god kontroll på betestrycket och ha en väl genomarbetat strategi för rotation mellan betesfållor . Och det finns andra viktiga möjligheter med en utvecklad vallfoderstrategi, nämligen minskat näringsläckage med mer vallodling i växtföljden. Irland har generellt en intensiv betesdrift med höga kvävegivor. Mark menar att näringsläckagen är en viktig utmaning att ta fasta på. Här pekar Mark på att betesmarker och vall ska ses som en styrka för idisslarproduktion i en helhet i det framtida, hållbara lantbruket.

Dikalvsproduktion innebär viktiga mervärden

Vi fick också en inblick i hur dikalvsproduktionen i Finland ser ut genom ett föredrag av Marketta Rinne från forskningsinstitutet LUKE.
Där är dikalvsproduktionen långt mindre än i såväl Sverige som Storbritannien och Irland. Liksom i Sverige är ungtjurar och utslagskor av mjölkras basen för den finska nötköttsproduktionen (närmare 58%). Finland är det land i Norden som har störst andel intakta tjurar för nötköttsproduktion, medan Irland är det land som har störst andel stut i sin köttproduktion i den studie som LUKE gjort där flera europeiska länder har jämförts, bland annat Danmark, Tyskland, Sverige. I Mikaela Jardstedts presentation av sin doktorsavhandling menade hon att det finns ett ytterligare värde med att hålla dikor förutom att producera livsmedel, nämligen att dikorna är lämpliga för att hävda mångfaldsrika naturbetesmarker. Det är särskilt viktigt med tanke på  våra länders minskade andel mjölkkor som tidigare varit de som stått för att upprätthålla en stor del av landsbygdens biologiska mångfald och öppna landskap. Mikaela har i sina studier kunnat visa att dagens traditionella sätt att utfodra dikor med fri tillgång till foder under stallperioden kräver att man har en tydligt foderstrategi med ett tillräckligt fiberrikt foder för att inte djuren ska bli alltför feta, belasta med onödigt höga kvävenivåer och ge alltför höga foderkostnader. Mer om detta kan du läsa i Mikaelas Jardstedts doktorsavhandling som du hittar här >>>.

Gröna Mötens seminarium om dikalvsproduktion arrangerades i samverkan med SLU, Institutionen för husdjurs miljö och hälsa.

Ulrika Åkesson, Agroväst Livsmedel
Text & bild